Din historia började i höst/vinterrusket 2002. Du blev sviken av en kille, du hamnade på en fest där du förmodligen blev drogad. Jag fick ringa ambulans för du var okontaktbar. Efter detta så grävde du ner dig totalt, vägrade gå till skolan, vägrade gå ut. Du som alltid vart så noga med skola och annat, blev helt orkeslös och jag var förtvivlad. Tillslut sökte vi hjälp på Öppen BUP de sa du hade en depression, varken du eller jag ville att du skulle ha mediciner så vi åkte hem och kämpade på. Jag jobbade heltid och din lillebror gick i andra klass. Jag vågade knappt åka och jobba för jag var rädd du skulle göra dig illa. Du hade fyllt 17 år i januari 2003 och blev allt mer nedstämd. Tillslut var jag så rädd att jag tog med dig till öppenpsyk BUP igen. De gjorde tester och konstaterade att din depression blivit djupare.
Vi satt där du och jag, jag hade tvätten i vår allmänna tvättstuga, vår schäferhund var hemma och din lillebror var i skolan. Då sa läkaren att de måste lägga in dig för medicininställning 1 vecka på BUP. Jag som var så orolig och uppgiven, trodde att de satte ett LVU på dig :( OM jag ändå hade fattat att det inte var så, om jag ändå tagit med dig hem!! Att låta dig bli inlagd på BUP är det värsta jag gjort i mitt liv! Förutom nu, när du inte längre finns hos mig :(
Du ville inte vara där själv, vi hade ju knappt vart i från varandra, så jag lovade att sova där med dig. Det gick 2 dygn, sedan var jag tvungen att åka hem och ta hand om din lillebror och vår hund. Du förlät aldrig mig för det, du tyckte jag svek dig när jag lämnade dig på BUB. Det har gjort så ont i alla år! Du förstod inte att jag var tvungen.
Där på BUP vände personalen dig emot mig och du lärde dig att skära dig av de andra tjejerna som var inlagda. De släppte inte hem dig när du börjat med det :( du fick komma hem på permission då och då och din lillebror sökte genom ditt rum, och kom till mig med glasbitar, spikar och annat du skulle kunna skada dig på, han var NIO år!! Jag grät när ingen såg, för jag ville inte visa hur ledsen jag var. Sedan eskalerade allt och BUP gjorde inte något för att vi skulle ha det bra! Du gav dem en story för det hade alla andra tjejerna. Det blev så fel!! Du började anklaga mig... inte bara mig men jag väljer att hålla andra utanför. Jag var en dålig mamma och jag förstod inte något. Du och jag som alltid vart så nära. Du sökte dig runt till andra vuxna, och personalen på BUP hejade på dig, och gav ut sina privata mobilnummer!!
När du var 18 år tog vuxenpsyk över...en TOTAL katastrof!! Du lilla väna varelse bland gravt psykiskt sjuka kroniker. Du var rädd, men du var där med tvång (LPT). De lade dig i bälte för minsta lilla och drogade ner dig! Du var så rädd!! jag kunde inget göra, jag var maktlös, och det är det värsta en mamma kan råka ut för! Jag anmälde BUP jag fick hjälp av patientombudsmannen att skriva. Det tog ett år innan de ens svarade, då ville de reda ut allt, men då var det för sent! Så jag sa att jag orkar inte dra upp allt igen!
Åren som följde var ett rent helvete för dig och för mig (oss, men jag lämnar övriga familjens känslor och synpunkter här). Jag ville aldrig gå in i din sjukdom, jag ville uppmuntra det friska hos dig. Du var många gånger SÅ arg på mig, för jag inte gick in i din sjukdom och behandlade dig som personalen på psyk,utam jag behandlade dig som din mamma , du var/ÄR min dotter, min dotter som jag fött och älskat i hela ditt liv!
Åren som följde blev fruktansvärda, vi letade efter dig hittade dig ute skadad, du skar dig så mycket! Vi hittade dig hemma, medvetslös många gånger. Du skadade dig på psyk, fast jag ringde alltid och sa att du hade saker på gång. Du och jag gjorde en gemensam anmälan till HSAN (häslo och sjukvårdens ansvarsnämnd) Det tog 3 månader så fick vi svar, de gjorde inga fel på psyk!! Tillslut orkade jag inte ens besöka dig på psyk. Du bad mig komma men jag sa nej, vi ska ses när du är ute i "normal" miljö. Då blev du arg, du bad mig dra åt helvete så många gånger :( jag sa alltid att det spelar ingen roll vad du säger, för jag älskar dig i alla fall! Jag vet att du saknade mig men jag hade din lillebror med! Han var så liten!
Du fick först diagnosen depression, sedan allvarlig personlighetsstörning, sedan skitzo, sedan borderline och efter det posttraumatiskt stressyndrom. De laborerade med piller till dig så jag mådde illa. Några fick du mjölk i brösten av, några gick du upp 20 kg med. Då fick du ätstörningar. Du fick både bulimi och anorexi. Du sa till mig i våras att du går runt i olika affärer och köper mat och annat för du skämdes för ditt hetsätande, och du sa att alla dina pengar gick dit :(
På din lillebrors student 14 juni i år var du så fin, lite hull på kroppen och fin färg i ditt ansikte, jag trodde du mådde bättre. Jag sa till dig, ser du inte hur vacker du är? NEJ, sa du jag måste banta. Din lilla kropp var slut av alla överdoser (av de piller du fick av öppenvården, som du sparade och tog alla på en gång). Du hade hjärtarytmier, dina levervärden var inte bra, ditt kaliumvärde lika så. Att du orkade, lilla lilla Skrutta!
Jag satt på ett tåg till jobbet när vi hade sista kontakten, du skrev 22 minuter före du ställde dig framför tåget, "ha det så bra för det ska jag ha, kram". Jag fattade direkt att du hade nåt på gång, men vågade inte ringa, för det är så dålig täckning upp i Dalsland på tåget. Jag tänkte, ringer jag och du är ledsen så kanske du tror jag lägger på om det bryts, så jag tänkte att det var väl som "vanligt" ett desperat "hot".
VAD hade jag kunnat göra? Hade jag kunnat stoppa dig, mitt svar är nej :( du utmanade ödet gång på gång och gick på tågspåret, så vem kunde ana att detta skulle bli sista gången?
Jag kunde säkert gjort mer, men du lilla skrutta, jag har sörjt dig i 10 långa år, vem kunde ana?
Jag älskar dig och jag vet att du älskar mig! Du blev sönder"vårdad" av människor som inget förstår :(
