Dammsugning och tårar av förtvivlan

I dag är det den 22 september. En månad och tio dagar har gått sedan jag förlorade min älskade dotter. Min yngsta dotter som var så vacker så klok och så empatisk. Det finns egentligen inga ord för att beskriva den sorg jag drabbats av.

I eftermiddags tog jag mig själv i kragen och drog i gång dammsugaren. Ja, sånt måste ju göras, fast man egentligen skiter i allt! Jag började som vanligt med vardagsrummet och hallen. Vid ytterdörren har jag en stor sån där "torka av dig skorna" matta, som det alltid fastnar en massa katthår på. Då brukar jag bara använda dammsugarmunstycket och sätta mig på knä. När jag sitter där, innanför dörren, kommer plötsligt en våg av tankar över mig. Jag tänker att: Aldrig mer ska min fina lilla skrutta komma in genom den dörren mer. Jag brast ut i tårar som aldrig ville ta slut. Halsen värkte det brände bak ögonlocken och jag bara satt där, innanför dörren på golvet och grät högt och ljudligt.

Jag orkade inte fortsätta städa, utan gick in och satte mig på toastolen och fortsatte gråta, det ville inte ta slut. Jag var rädd att min son skulle komma hem och se mig så förtvivlad. Tillslut lugnade det ner sig och jag gick ut på altan för att få luft. Satte mig ner och bara andades. Då kom skatan som alltid befinner sig i min närhet när jag är ute. Jag sa då högt till skatan: Har du Emma med dig? Skatan tittade på mig och hoppade lite närmare. Då sa jag igen HAR du Emma med dig? På nåt vis så tänker jag att hon finns och kanske är med min skata, för att kolla till mig.

Ibland tror jag att jag kanske håller på att förlora förståndet...men nej... det ligger inte för mig att tappa kontrollen. Tanken finns ju att jag ska bryta i hop så nån får ta mig till akutpsyk, hemska tanke! Aldrig jag sätter min fot där, där som de hanterat min älskade Emma så illa! Där hon vart så olycklig, liten och försvarslös. De som jobbar där borde få gå in i min hjärna och hjärta för en dag och se vad de ställt till med!! Då kanske de hade haft lite empati för sina patienter. Hur kan den sjuka psykvården få fortsätta, år ut och år in? Så många som jag vart i kontakt med den här dryga månaden som har samma dåliga erfarenheter, som även de har mist sitt älskade barn, sambo eller förälder! INGET görs för dessa människor som inte orkar leva :(

I tisdags hade vi begravning, en begravning som var väldigt fin, rofylld och stilla. När jag kom in i kapellet och fick se kistan, då först blev det så påtagligt, det har verkligen hänt. Jag bröt i hop inför alla där, ställde mig mot en vägg och trodde jag skulle svimma :( jag grät ut min sorg och vet inte vilka som höll om mig som för att försöka trösta. Det var så overkligt allt! MITT barn ska INTE ligga i en kista!

Jag såg sorgen hos alla, hennes syskon, syskonbarn, farmor,farfar, morfar, moster, min man, hennes pappa och syskonens respektive. En fullständigt vidrig smärtsam plåga att se! På något vis tog vi oss igenom... och efter vi lagt blommor på kistan och tagit farväl till I´ll see you again, som syskonen valt, så ställde vi oss runt kistan och tog varandra i händerna allihop. Vi bara stod där tysta och grät. Vi stod där länge, tills begravningsbyråns representant lite försiktigt tog mig på axeln och sa att vi kanske skulle gå och sätta oss. Det var precis som ingen av oss ville lämna Emma ensam där :(

Vi hade valt My heart vill go on som sista låt utan några ord efteråt. En låt Emma tyckte mycket om och en låt som sa åt oss, att i våra hjärtan lever hon vidare...det finns inga ord... det går inte att beskriva, ingen som inte själv förlorat ett barn, kan någonsin förstå. Så är det bara.

I´ll see you again

Livet bakom mina solglasögon

I morgon är det 3 veckor sedan det hemska, ofattbara hände! Min älskade dotter valde att gå över till en, förhoppningsvis bättre värld. Jag är så förtvivlad, så förtvivlad över att aldrig mer få se henne, aldrig mer få höra hennes röst, aldrig mer få se hennes vackra leende och över att aldrig mer få ha henne i min famn.

Jag gömmer mig bak mina solglasögon, som blivit en räddning när jag måste gå ut. Jag orkar inte visa världen sorgen i mina ögon, jag orkar inte möta människors blickar, människor som inget vet... Livet rullar ju på som vanligt där ute. Det är svårt att förstå när jag själv är i en bubbla av sorg och frustration. Jag får lust att skrika högt, SER NI INTE ATT HON FATTAS OSS????

Så kan man ju inte göra, men känslan finns där!

Inte nog med sorgen, det kommer brev i min brevlåda där det står till DÖDSBOET!! Nej!! Nej!! Nej!! Så ska det inte vara!! Jag avskyr dessa brev men måste ju avsluta allt med hyra, el, räkningar osv. Det är ren tortyr!! Jag kommer fixa det, jag kommer fixa det för min dotters skull. Hon ska veta någon stans att hon inte har någon skuld att hon kan leva sitt änglaliv i frihet, utan bekymmer.

Livet bakom mina solglasögon kommer pågå länge länge. Tiden läker inga sår... det vet jag, efter att min mamma hastigt dog, 1999. Det tiden gör är att fylla på hjärnan med nya intryck, så att sorgen får maka på sig lite. Det tiden gör är att läka ett brustet hjärta, men det finns och kommer alltid finnas, stora ärr som aldrig bleknar.

Vetskapen om att min älskade skrutta aldrig kommer bli äldre än 27 år den gör mig så ofantligt ledsen, att hon aldrig ska bilda familj, aldrig ge mig nya barnbarn och aldrig få vara lycklig. Det gör så ont så ont.

Så nu går jag här bakom mina solglasögon och försöker fungera som människa, jag har ju trots allt 3 barn till och 4 barnbarn. Jag har så otroligt mycket att vara glad över, den glädjen hoppas jag blir starkare den dagen jag vågar lägga bort mina solglasögon.

Nu är jag en av många äglamammor...