Det är både vemod och lättnad som far runt i min kropp. Vemod för det är yngsta barnet och lättnad för att även han blivit vuxen och klarat sig igenom skolåren. Under dessa år har han hunnit bli både morbror och farbror. Senaste tillskottet anlände den 6 juni en liten söt tjej!
Det är "bara" en sak som får mig att bli frustrerad, i morgon bär det av till arbetsförmedlingen och han får sälla sig till den stora skara ungdomar som är arbetslösa! Han har sökt jobb över sommaren men inte ens fått ett svar tillbaka. Vad säger det om vuxna människor? ett litet "tack för din ansökan" borde han ju kunna få tillbaka.
Jag hoppas han kommer in på högskolan i höst, eller ja, på den utbildning han vill i första hand. Att man ska behöva gå i skola 16-18 år minst, för att få ett jobb man vill ha, är skrämmande egentligen. Även unga killar vill flytta hemifrån. Att vara "mambo" i all ära, men är man närmare 20 så vill man ju ha ett eget liv och ett eget krypin.
Man vill sina barn så väl, och det smärtar när de börjar upptäcka hur samhället ser ut, man kan inte längre skydda dem. De får snabbt lära sig vad ekonomi är och vad svårt det är utan inkomst. Jag hoppas verkligen att det vänder snart, så alla våra fina ungdomar får chansen att leva ett vuxenliv de så hett önskar.
På fredag firar de och är glada och lyckliga, för att sedan vakna upp på måndag och vara en bland ca 25% ... det är INTE ok!
I alla fall så önskar jag min son all lycka och framgång i livet, och jag älskar honom för den han är i alla lägen.
Min lille prins, på dagis en gång :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar