Jag gömmer mig bak mina solglasögon, som blivit en räddning när jag måste gå ut. Jag orkar inte visa världen sorgen i mina ögon, jag orkar inte möta människors blickar, människor som inget vet... Livet rullar ju på som vanligt där ute. Det är svårt att förstå när jag själv är i en bubbla av sorg och frustration. Jag får lust att skrika högt, SER NI INTE ATT HON FATTAS OSS????
Så kan man ju inte göra, men känslan finns där!
Inte nog med sorgen, det kommer brev i min brevlåda där det står till DÖDSBOET!! Nej!! Nej!! Nej!! Så ska det inte vara!! Jag avskyr dessa brev men måste ju avsluta allt med hyra, el, räkningar osv. Det är ren tortyr!! Jag kommer fixa det, jag kommer fixa det för min dotters skull. Hon ska veta någon stans att hon inte har någon skuld att hon kan leva sitt änglaliv i frihet, utan bekymmer.
Livet bakom mina solglasögon kommer pågå länge länge. Tiden läker inga sår... det vet jag, efter att min mamma hastigt dog, 1999. Det tiden gör är att fylla på hjärnan med nya intryck, så att sorgen får maka på sig lite. Det tiden gör är att läka ett brustet hjärta, men det finns och kommer alltid finnas, stora ärr som aldrig bleknar.
Vetskapen om att min älskade skrutta aldrig kommer bli äldre än 27 år den gör mig så ofantligt ledsen, att hon aldrig ska bilda familj, aldrig ge mig nya barnbarn och aldrig få vara lycklig. Det gör så ont så ont.
Så nu går jag här bakom mina solglasögon och försöker fungera som människa, jag har ju trots allt 3 barn till och 4 barnbarn. Jag har så otroligt mycket att vara glad över, den glädjen hoppas jag blir starkare den dagen jag vågar lägga bort mina solglasögon.
Nu är jag en av många äglamammor...
många många kramar vännen..
SvaraRaderaTack gumman <3
RaderaDet här är så mycket och så starkt att allt som finns i ord inte räcker till helt enkelt. Hur mycket känsla tål en människa? Jag vet inte och... är det skillnad på män och kvinnor? Jag vet inte det heller, men jag vet att jag blir tårögd av andra människors katastrofer... och förmodligen är det bra att det är så.. för det är ju förmågan att känna som skiljer oss från robotar. Den som tar sig igenom det ofattbara på något sätt, om än med sår i hjärtat, är mer människa än innan.. ingen kan förstå bättre att bemöta andra människors olycka. Jag har gudskelov inte råkat ut för någon så stor katastrof som du.. det jag kan förstå är att mitt hjärta skulle brista. Jag hoppas att varje tår som fälls blir något vackert, en blomma... en stjärna på himlen.. Jag tror faktiskt det.. Här får du några blommor från mig <3
SvaraRaderaTack Bengt <3
Radera