Jag kommer skriva då och då om smått och stort i min 50+ värld. Kan säga att jag hade en väldig ångest och noja inför att bli 50 (FEMTI) det låter ju så gammalt! Jag tänkte att nu är det kört... det är närmare till döden än tillbaka till tonåren, hemska tanke.
Nu när det gått drygt 4 månader sedan jag fyllde, så har jag insett att det inte är så illa att vara 50. Vissa säger till och med att då börjar livet. Såklart är man lite stelare i kroppen och orkar inte hålla samma höga tempo som förr. Livet börjar ju vid födelsen man växer och utvecklas tills man är runt 25, sedan börjar det sakta gå utför... ja, det låter inte så kul, men Rom byggdes inte på en dag heller ;)
Jag tycker att det började kännas i kroppen när jag var runt 47-48 år, före dess var det full fart och jag tyckte jag orkade hur mycket som helst. Numera måste jag tänka mer på att sova ordentligt och att hämta krafter, genom att vara för mig själv, i tystnad en stund varje dag. För mig är det balsam för själen att ligga på soffan och andningsmeditera en stund, känna att alla muskler och leder slappnar av och att hjärnan töms, så det får plats nya intryck.
Det kan låta knäppt kanske, men så funkar jag :) En sak som jag också har märkt, det är att jag helst vill vara hemma och bara ta det lugnt när jag är ledig. Jag älskar mitt hem och trivs så otroligt bra hemma!
De som känner mig vet ju att jag jobbar en del i Norge, hur går det i hop då med mitt "hemmabehov"?! Jorå... det går väldigt bra! Desto mer uppskattar jag mitt hem ;) Att komma hem efter några dagar i Norge är helt underbart, det räcker jag kör över Svinesundsbron och ser skylten Västra Götaland så ler jag för mig själv i bilen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar